Tisdagen 26 juni 2012 var dagen då mitt liv vändes upp och ned. Min fantastiska starka, snälla, givmilda, förstående (ibland förstår hon mer än hon låtsas om) mamma diagnosticerades med cancer. Jag var helt paralyserad och det kändes som benen inte längre bar mig. Hon hade fått äggstockscancer, sorgebarnet inom gynekologisk cancer. I denna artikel delar jag med mig till er om hur det är att vara dotter till en cancersjuk mamma, och jag kan säga att jag inte önskar min värsta fiende denna resa. Nej, jag vill inte att någon annan ska behöva genomgå detta. Aldrig någonsin! Jag kan inte ändra det faktum att det tyvärr kommer vara fler som genomgår detta, att mamma och jag faktiskt inte är ensamma, däremot kan jag göra allt jag bara kan för att stödja och informera er kvinnor om de diffusa symtomen [...]

Var stark. Tänk på barnen. Tänk på Linda. Så sa de. Och jag försökte vara stark. För barnen, för Linda, för föräldrarna. Men jag ville inte vara stark, jag ville helst ligga i fosterställning och tycka synd om mig själv. De gånger jag tillät mig att tycka synd om mig själv fick jag genast dåligt samvete, det fanns alltid någon annan att tycka mer synd om. Linda givetvis, få cancer så ung. Våra barn så klart, bli moderslösa innan de ens börjat skolan. Och dessutom hennes föräldrar, det vet ju alla att det värsta som finns är att överleva sitt barn. Eller den andra klassikern; tänk positivt så har ni större chans att klara cancern. Jaha, så om hon dör så är det mitt fel för att jag inte har varit tillräckligt positiv i allt elände? Det är ett stort [...]

Morgon efter morgon vaknar jag i vargtimmen. Rädslan krälar i bröstet och pulsen är hög. Försöker lugna mig själv genom att andas, såja, såja, långa djupa andetag. Nervsystemet låter sig bevekas, men verkligheten är obeveklig. Lisa, min 24-åriga dotter, ska opereras för livmoderhalscancer. En växande tumör ska bort, men först ska lymfkörtlarna plockas ut och analyseras. Har cancern spritt sig ut i kroppen blir annan behandling nödvändig, strålning och kanske cellgifter. Jag befinner mig i ett vakuum, hjälplöst dinglande i luften som en marionettdocka. Det är slumpen och läkarvetenskapen som håller i trådarna, långt utom räckhåll för mig. Lisa ska opereras i London, där hon bott sedan flera år, och jag köper en flygbiljett, enkel resa. Min enda tanke är att åka dit och stanna där så länge jag behövs. Jag mobiliserar all energi jag har, organiserar min bortavaro från [...]

Det är kväll efter den tredje operationen. Det tar tid innan Lisa får lämna uppvaket. Vi får så småningom, genom en annan patient, höra att Lisa har ont och att smärtlindringen inte fungerar som den ska. Efter några oroliga timmar rullas hon så äntligen upp på avdelningen, förvirrad och mycket trött, och snart faller hon in i en dvalliknande sömn. Morgonen därpå klagar hon över smärta, svettdropparna ligger som pärlor på överläppen och febern stiger. Urinpåsen är överfull och det ser ut att vara stopp i slangen från katetern. Vi ringer på personalen och en jäktad sköterska dyker upp. Lisa förklarar och vi försöker hjälpa till, men det verkar inte som att vi når fram. Sköterskan vill knappt ens lyfta på täcket och undersöka katetern, hon viftar undan vår oro, och nekar Lisa smärtlindring. Sedan skyndar hon vidare. Under de [...]