Livmoderkroppscancer
Livmoderkroppscancer, som också kallas livmodercancer, endometriecancer, eller corpuscancer utgår från livmoderns slemhinna.
Globalt sett är livmoderkroppscancer den sjätte vanligaste cancerformen hos kvinnor och antalet nya fall (incidens) är ojämnt fördelad i världen, flest fall ses i västvärlden och lägst i Indien och Afrika.
Livmoderkroppscancer är den vanligaste gynekologiska tumörformen i Sverige och årligen insjuknar cirka 1400 kvinnor. Livmoderkroppscancer är en cancersjukdom som har en relativt god överlevnad vilket i första hand beror på att sjukdomen ofta upptäcks i ett tidigt skede, eftersom patienten tidigt får symtom i form av blödningar och då söker vård. Medianåldern vid insjuknande är 71 år och mycket få kvinnor (cirka 5 %) insjuknar före 50 års ålder.
Livmoderkroppscancer delas grovt in i ´typ I livmoderkroppscancer´ och ´typ II livmoderkroppscancer´. Mellan typ I och II skiljer det bland annat i genetiska förändringar och prognos.
Typ I livmoderkroppscancer är vanligast (cirka 80%) och tros orsakas av en ökad halt av östrogen i kroppen. En ökad halt av östrogen kan bero på exempelvis östrogenbehandling utan adekvat tillägg av gulkroppshormon (progesteron), höga kroppsegna östrogennivåer som kan orsakas av övervikt och då spelar även metabola syndromet med hypertoni (högt blodtryck) och diabetes en roll. Prognosen för typ I är oftast god om patienten diagnosticeras i ett tidigt stadium.
Typ II livmoderkroppscancer innefattar varianter som är mer sällsynta och har inte i lika stor utsträckning att göra med livsstilsfaktorer. Denna typ sprider sig oftare till lymfkörtlar och har generellt en något sämre prognos än typ I.
För mer information besök gärna;
Vårdprogrammet för livmoderkroppscancer (för nästan alla diagnoser finns det idag nationella vårdprogram). Vårdprogrammen ska bygga på bästa medicinska kunskap och ge rekommendationer om utredning, behandling, omvårdnad, rehabilitering och uppföljning).
De vanligaste symtomen på livmodercancer är
- Vaginal blödning efter att du har slutat ha mens
- Förändrad mens exempelvis att du blöder mer än du brukar och/eller har mens fler dagar än förut
- Flytningar med blod i, åren före och kring klimakteriet
- Förändrade och/eller rikliga flytningar, framför allt hos äldre kvinnor
De allra flesta som drabbas av sjukdomen har passerat klimakteriet och endast 5 % är under 50 år.
För mer information besök gärna;
Vårdprogrammet för livmoderkroppscancer (för nästan alla diagnoser finns det idag nationella vårdprogram). Vårdprogrammen ska bygga på bästa medicinska kunskap och ge rekommendationer om utredning, behandling, omvårdnad, rehabilitering och uppföljning).
Det finns olika riskfaktorer som kan öka risken för att drabbas av livmoderkroppscancer – likväl som det finns några faktorer som kan minska risken att drabbas. Det är viktigt att komma ihåg att när vi talar om risk-och skyddande faktorer så påverkar de olika mycket och att faktorerna stöds av varierande grad av evidens.
Riskfaktorer för att drabbas av livmoderkroppscancer
- Övervikt. I Västeuropa beräknas upp till 40% av fallen vara förknippade med övervikt. I USA har fetmaepidemin lett till en kraftig ökning av antalet fall, men än så länge har vi inte sett den ökningen i Sverige
- Diabetes typ 1
- Sen menopaus
- Att inte ha fött barn
- Högt blodtryck
- Behandling med tamoxifen efter bröstcancer
Östrogenbehandling utan samtidigt gestagentillägg i mer än 5 år ger en 6 gånger högre risk för att insjukna i livmoderkroppscancer, och en förhöjd risk tycks finnas kvar mer än 10 år efter avslutad behandling - Polycystiskt ovarialsyndrom (PCOS)
- Östrogenproducerande tumörer
- Ärftlighet, framför allt Lynch syndrom. För många cancersjukdomar så även för livmoderkroppscancer finns det en viss ärftlighet som kan påverka, och idag tror man att mindre än 5 % av all livmoderkroppscancer är ärftlig. Läs mer om ärftlighet i stycket Genetiska faktorer inklusive ärftlighet.
Faktorer som man sett kan skydda mot livmoderkroppscancer:
P-piller. Kvinnor som stått på kombinations-p-piller har befunnits ha en halverad risk för livmoderkroppscancer jämfört med icke-användare. Man har också funnit att den skyddande effekten varit större vid användning av p-piller som innehåller högre mängder gestagen. Studier har visat att den skyddande effekten hos p-piller tycks vara störst hos kvinnor som ej fött barn.
- Rökning
- Borttagande av äggledare
- Fysisk aktivitet
- Solning
För mer information besök gärna;
Vårdprogrammet för livmoderkroppscancer (för nästan alla diagnoser finns det idag nationella vårdprogram). Vårdprogrammen ska bygga på bästa medicinska kunskap och ge rekommendationer om utredning, behandling, omvårdnad, rehabilitering och uppföljning).
Sedan 2015 finns Standardiserade Vårdförlopp (SVF) som innebär att utredningen organiseras så den går så snabbt som möjligt.
Här kan du läsa mer om SVF för livmoderkroppscancer.
För att kunna ställa diagnosen livmodercancer måste livmoderslemhinnans celler studeras i mikroskop, läkaren för då in ett tunt instrument i livmoderhålan och tar ut celler för mikroskopisk undersökning. Provtagningen behöver inte genomföras på sjukhus, utan kan göras i samband med en vanlig gynekologisk undersökning.
Om slemhinnan är förtjockad kan det vara tecken på cancer eller cellförändringar som kan utvecklas till cancer, och mätning av slemhinnans tjocklek kan ske med hjälp av en vaginal ultraljudsundersökning.
Ibland kan det också bli aktuellt med skrapning (att celler från livmoderns insida och livmoderhalsen skrapas ut med ett fint instrument) efter undersökningen. Det genomförs oftast med lokalbedövning men kan också utföras under narkos.
Vid bekräftad cancer genomförs olika undersökningar som till exempel röntgenundersökningar för att bedöma eventuell spridning.
För mer information besök gärna;
Vårdprogrammet för livmoderkroppscancer (för nästan alla diagnoser finns det idag nationella vårdprogram). Vårdprogrammen ska bygga på bästa medicinska kunskap och ge rekommendationer om utredning, behandling, omvårdnad, rehabilitering och uppföljning).
Vilken behandling som blir aktuell för dig beror på vilken form av livmoderkroppscancer du har, om och hur den har spridit sig och ditt allmäntillstånd.
Den vanligaste primärbehandlingen är kirurgi, och operationen bör utföras av en van gynekologisk tumörkirurg. Vid operation avlägsnas oftast hela livmodern, äggstockarna och äggledare och ibland även lymfkörtlar. Operationen bör i första hand utföras minimalinvasivt (titthålskirurgi) men ibland är det aktuellt med öppen kirurgi.
Genom att granska portvaktskörteln i bäckenet kan man se om cancern har spridit sig och efter det fatta beslut om vidare behandling.
De flesta patienter med livmoderkroppscancer är färdigbehandlade efter kirurgi, men patienter med mer aggressiva typ 2-tumörer eller spridd sjukdom erbjuds ytterligare behandling som vanligtvis består av cytostatika med preparaten karboplatin och paklitaxel 4–6 cykler, och om man ser att det spritt sig till lymfkörtlar ges tillägg av strålbehandling mot bäckenet och eventuellt mot lymfkörtlar. Ibland kan också hormonbehandling vara aktuellt.
De olika behandlingsformerna har olika biverkningar, och att ha tankar och funderingar kring biverkningar är naturligt. Många biverkningar går att lindra och har du funderingar är det viktigt att diskutera detta med behandlande läkare och kontaktsjuksköterska.
Har man inte redan passerat klimakteriet vid diagnos kommer behandlingen leda till ett påskyndat klimakterie. Att hamna i ett för tidigt klimakterium upplever många som mycket jobbigt, och det är inte ovanligt med exempelvis värmevallningar, förändrat humör och torra slemhinnor. Det är viktigt att komma ihåg att du inte är ensam och att det finns hjälp att få.
Att diagnosticeras med cancer och behandlas är omvälvande mentalt och fysiskt, och vi rekommenderar dig att läsa mer i vårt kapitel om rehabilitering. Det är inte ovanligt att drabbas av biverkningar lång tid efter att behandlingarna avslutats och då kallas de för sena biverkningar.
Alla behandlingar som du genomgår ska följas upp. Vad som ingår i just din uppföljning beror på vilken behandling du genomgår eller har genomgått samt hur du mår. Uppföljningarna har som syfte att fånga upp ditt mående, biverkningar och följa behandlingens effekt.
För mer information besök gärna;
Vårdprogrammet för livmoderkroppscancer (för nästan alla diagnoser finns det idag nationella vårdprogram). Vårdprogrammen ska bygga på bästa medicinska kunskap och ge rekommendationer om utredning, behandling, omvårdnad, rehabilitering och uppföljning).
FASS – Här kan du läsa mer om det aktuella läkemedlet du kommer behandlas med
Tack vare att kvinnor med livmoderkroppscancer oftast kommer under behandling på ett tidigt stadium blir de allra flesta botade från sjukdomen. Prognosen är sämre om sjukdomen är spridd till andra organ, men även vid mer avancerad sjukdom går det ofta att hålla sjukdomen under kontroll en längre tid. Syftet med behandlingarna är då att symtomen inte ska inverka på livskvaliteten. Överlevnadsgraden är 75% och beror mycket på sjukdomens utbredning. 5 års överlevnad för stadium I 95%, stadium II 78 %, stadium III 58% och stadium IV 20 %.
Vill du läsa mer om prognos rekommenderar vi dig att ta del av vårdprogrammet för livmoderkroppscancer och kvalitetsregistret för gynekologisk cancer. Kvalitetsregistret för gynekologisk cancer sammanfattar regelbundet data, och relativ överlevnad är en parameter som följs i registret
För mer information besök gärna;
Vårdprogrammet för livmoderkroppscancer (för nästan alla diagnoser finns det idag nationella vårdprogram). Vårdprogrammen ska bygga på bästa medicinska kunskap och ge rekommendationer om utredning, behandling, omvårdnad, rehabilitering och uppföljning).
Cancersjukdomar kan återkomma och då kallas det för återfall eller recidiv.
De patienter som får återfall bör diskuteras individuellt vid en multidisciplinär konferens (konferens där olika specialister är med och diskuterar) för att bedöma om behandling med syfte att bota kan erbjudas i form av strålbehandling eller kirurgi. I annat fall rekommenderas läkemedelsbehandling, exempelvis cytostatikabehandling eller hormonbehandling. Om sjukdomen är i palliativt skede bör man överväga anslutning till specialiserad palliativ vård.
Inom vården talar man om kurativ vs palliativ behandling. Kurativ behandling betyder botande behandling, och palliativ behandling betyder att sjukdomen inte längre går att bota men att man kan göra mycket för att patienten ska ha en god livskvalitet och det kan innebära aktiva behandlingar i form av exempelvis cytostatikabehandling.
Det är viktigt att komma ihåg att även om sjukdomen återkommer och eventuellt blir kronisk så lever många med kronisk cancer i flera år och med en god livskvalitet.
Är du intresserad av att läsa mer om återfallsbehandling rekommenderar vi dig att läsa mer i vårdprogrammet för livmoderkroppscancer.
För mer information besök gärna;
Vårdprogrammet för livmoderkroppscancer (för nästan alla diagnoser finns det idag nationella vårdprogram). Vårdprogrammen ska bygga på bästa medicinska kunskap och ge rekommendationer om utredning, behandling, omvårdnad, rehabilitering och uppföljning).
Mindre än fem procent av all livmodercancer är ärftlig. Ärftlig livmodercancer kan bero på en förändring i några gener som kallas Lynch-generna, och förändringar i de generna ökar även risken för att drabbas av tjock – och ändtarmscancer och äggstockscancer. Även Cowdens syndrom kan öka risken att insjukna i livmoderkroppscancer.
Det är av stor vikt att identifiera livmoderkroppscancer kopplad till ärftlighet – dels för att kunna erbjuda korrekt behandling (vid Lynch-syndrom erbjuda immunterapi vid återfall eller i studieform vid avancerad sjukdom), dels för att kunna erbjuda individen och dennes familjemedlemmar skräddarsydda kontrollprogram för att förhindra uppkomst av, eller tidigt upptäcka, andra cancerformer. En rutin för att screena alla livmoderkroppstumörer för dessa genetiska defekter har nyligen införts i det nationella vårdprogrammet.
För mer information besök gärna;
Vårdprogrammet för livmoderkroppscancer (för nästan alla diagnoser finns det idag nationella vårdprogram). Vårdprogrammen ska bygga på bästa medicinska kunskap och ge rekommendationer om utredning, behandling, omvårdnad, rehabilitering och uppföljning).
Övrigt
Vid samtalet med läkaren har du möjlighet att få svar på dina frågor och funderingar. Eftersom det är lätt att glömma bort vad du tänkt fråga om så tipsar vid dig att skriva ned dina frågor inför besöket och att du i förväg väljer ut vilka frågor du vill ha svar på.
Vi rekommenderar dig också att ha med dig någon närstående under läkarbesöket. Om du har någon med dig vid besöket kan du be personen att skriva ner vad som sägs, så att du efteråt kan gå tillbaka och läsa. Din närstående kan vara ett stöd både känslomässigt och praktiskt. Be också om att få en skriftlig vårdplan – det har du rätt till.
Att du ställer frågor innebär inte att du ifrågasätter vårdpersonalen och deras arbete. Det betyder bara att du är intresserad av din vård och att du vill samarbeta med vården för att uppnå bästa möjliga resultat.
Du har rätt att kräva att läkaren och vårdpersonal använder ett språk som du förstår. Om du inte förstår första gången be dem upprepa tills du förstår. Har du exempelvis svårt att tala eller förstå svenska, har en hörsel- eller synnedsättning kan du få hjälp av en tolk. Kontakta då mottagningen före besöket och informera att du har behov av tolk.
Du har rätt till en fast vårdkontakt (oftast är en namngiven kontaktsjuksköteraska eller läkare) och det är bra att veta vem som kommer bli denna kontakt, fråga vem som kommer bli din kontakt.
Tänk gärna igenom dessa frågeställningar inför besöket;
- Vilka är dina förväntningar på besöket?
- Är det något särskilt som besvärar dig?
- Vad är viktigt för dig just nu?
Förslag på frågor du kan ta med dig till ditt läkarbesök;
- Vilken form av cancer har jag?
- Hur kommer ni att behandla mig?
- Vilken behandling kommer jag att börja med?
- Vad kan jag förvänta mig av behandlingen; att bli helt botad, att förlänga livet eller att symtomen behandlas?
- Vilka biverkningar kan jag få och vilken hjälp kan jag få att hantera dem?
- Hur lång tid tar varje behandling?
- Hur följer ni upp behandlingen under behandlingstiden?
- Behöver jag ligga på sjukhus under behandlingen?
- Vad kan jag själv göra för att underlätta behandlingen?
- Kommer jag att kunna fortsätta att arbeta under behandlingstiden?
- Om cytostatika; Kommer jag tappa håret av cellgifterna?
- Om operation; Vilken typ av operation är bäst vid den här typen av cancer – och varför?
- Om operation; Berättar ni vad som opereras bort om jag vill veta det?
- Om jag är/blir orolig för diagnosen och behandlingen finns det någon jag kan prata med?
- Vad görs om behandlingen inte hjälper?
- Finns det andra typer av behandlingar för min typ av cancer?
- Finns det forskningsstudier jag skulle kunna delta i?
- Hur sker uppföljningen efter avslutad behandling? Hur länge?
- Vem kan jag ringa till på natten eller veckosluten om jag behöver hjälp eller oroar mig för biverkningar?
- Vilken hjälp kan jag komma att behöva hemma den första tiden?
- Kan sjukdomen och/eller behandlingarna påverka min sexualitet?
- Kommer jag kunna få biologiska barn?
- Vilken rehabilitering kan ni erbjuda mig?
- Vilket stöd kan ni erbjuda mig och mina närstående?
- Hur märker jag om cancern kommit tillbaka?
- Kan den cancersjukdom jag har/eller har haft bero på ärftlighet? Var kan jag och mina närstående få veta mer?
- Var kan jag vända mig om jag vill ha second opinion (en förnyad medicinsk bedömning) för att diskutera igenom behandling med ytterligare en läkare/enhet?
Läs gärna mer på;
Vid diagnos av gynekologisk cancer kan du behöva stöd och hjälp av flera olika yrkesgrupper i vården, och nedan har vi nämnt några olika professioner som kan bli aktuella för dig att få stöd och hjälp från;
Arbetsterapeut; Arbetsterapeuten arbetar med rehabilitering och habilitering och hjälper personer som har nedsatt förmåga att utföra dagliga aktiviteter. De kan exempelvis hjälpa genom information och råd om nya sätt att hantera vardagen, och genom exempelvis kompensatoriska lösningar som anpassningar eller hjälpmedel.
AT-läkare; AT-läkaren genomför allmäntjänstgöring, vilket är en del av läkarutbildningen och ett måste för att få läkarlegitimation.
BT-Läkaren; BT-läkaren har läkarlegitimation och genomför bastjänstgöring.
Cytodiagnostiker; Cytodiagnostikern arbetar med att undersöka cellprover och screeningprover.
Dietist; Dietisten kan ge dig råd samt stöd om kost och näring.
Fysioterapeut; Fysioterapeuten kan bland annat ge dig råd och stöd om fysisk aktivitet, smärta och andningsbesvär.
Gynekolog; Gynekologen är en läkare specialiserad på gynekologi, gynekologiska besvär och gynekologiska sjukdomar.
Gynekologisk tumörkirurg; Gynekologiska tumörkirurgen är en kirurg specialiserad på kirurgi av cancer i kvinnans könsorgan.
Gynonkolog; Gynonkologen är en läkare som är specialiserad på medicinsk- och strålbehandling av gynekologisk cancer.
Kirurg; Kirurgen är en läkare specialiserad på operation
Klinisk apotekare (klinisk farmaceut); Kliniska apotekaren kan ge råd om läkemedelsordinationer och hur läkemedel ska hanteras.
Kontaktsjuksköterska (kssk); Kontaktsjuksköterskan beskrivs ofta som spindeln i nätet. Hen har specialistkunskaper inom cancervård och har som uppgift att ge dig och dina närstående råd och stöd om diagnosen, behandlingen, rehabiliteringen samt uppföljningen. Kssk hjälper dig att vid behov nå andra yrkesgrupper i vården, lämnar över information till andra berörda vårdgivare som exempelvis kan vara andra sjukhus, hälsocentralen eller hemtjänsten. Kontaktsjuksköterskan ska se till att du får möjlighet att vara så delaktig i din vård som du vill och önskar. Du kan ha fler än en kssk.
Kurator; Kuratorn kan ge dig och dina närstående samtalsstöd samt vara din förlängda arm om du behöver komma i kontakt med olika myndigheter
Lymfterapeut; Lymfterapeuten behandlar och ger dig råd samt stöttning om lymfödem.
Narkosläkare (anestesiolog); Narkosläkaren är en läkare som är specialiserad på narkos vilket innebär sövning och övervakning under operation eller en undersökning som kräver att du sover.
Narkossjuksköterska; Narkossjuksköterskan är en sjuksköterska specialiserad inom narkos och förbereder dig inför en operation eller undersökning i narkos, övervakar dig under operationen/undersökningen och efteråt.
Onkolog; Onkologen är en läkare som är specialiserad på cancersjukdomar.
Operationskoordinator; Operationskoordinatorn samordnar och planerar operationer.
Patolog; Patologen undersöker och analyserar vävnadsprover och cellprover.
Psykolog och psykoterapeut; Psykologen och psykoterapeuten kan ge dig och dina närstående samtalsstöd samt hjälpa dig och dina nära att kunna hantera livssituationen.
Rehabiliteringskoordinator; Rehabiliteringskoordinatorn kan ge dig råd och stöd om rehabilitering och hjälpa dig att samordna dina kontakter.
Röntgenläkare (radiolog); Röntgenläkaren är en läkare som är specialiserad på att tolka röntgenbilder.
Sexolog eller sexualrådgivare; Sexologen eller sexualrådgivaren stödjer sexuell rehabilitering genom exempelvis stödsamtal och råd om sexuellt välbefinnande.
Sjukhusfysiker; Sjukhusfysikern arbetar med bilddiagnostik och strålbehandling.
Sjuksköterska; Sjuksköterskan har specialistkompetens inom omvårdnad och arbetar med att bevara god hälsa.
Specialistsjuksköterska; Specialistsjuksköterska är en sjuksköterska som har specialistkompetens inom ett specifikt område exempelvis onkologi.
ST-läkare; ST-läkaren gör sin specialisttjänstgöring till exempel inom radiologi, kirurgi eller onkologi.
Stomiterapeut; Stomiterapeuten förbereder dig (om det inte är en akutoperation, i så fall får du stöttning efteråt) genom samtal om vilken variant av stomi du kommer få, hjälper dig med stomiträning, hjälper dig med stomimaterial, stomiundervisning. De kan ge information till drabbade, närstående och vårdpersonal.
SVF-koordinator; SVF-koordinatorn är spindeln i nätet när det gäller Standardiserade Vårdförlopp (SVF), exempelvis arbetar hen med att samordna utredning för patienter med en välgrundad misstanke om cancer.
Underläkare; Underläkaren kan vara en läkarstudent som är i slutet av utbildningen eller är en legitimerad läkare som ännu inte har utbildat sig inom någon specialitet.
Undersköterska och vårdbiträde; Undersköterskan och vårdbiträden arbetar med praktisk omvårdnad. Du kan möta dem på många olika platser och instanser exempelvis på provtagningen, avdelningen, i hemsjukvården och inom hemtjänsten.
Uroterapeut; Uroterapeuten utreder och behandlar urinläckage, urinträngningar, underlivssmärtor, svag bäckenbotten och/eller om du har svårt att tömma blåsan.
Läs gärna mer på;
Syftet med kliniska studier är att få fram nya, effektiva och säkra diagnostiska metoder och behandlingar inom hälso- och sjukvården. En klinisk studie kan exempelvis öka kunskapen om en patientgrupp, läkemedel och/eller behandlingsmetod.
Det finns studier som riktar sig till personer som är friska eller som har en specifik diagnos, och ibland deltar båda grupperna i samma studie.
Alla kliniska prövningar och studier ska följa strikta regler och det ska finnas en studieplan som ska vara granskad och godkänd av ansvariga myndigheter. Dagens sätt att bedriva klinisk forskning utgår från Helsingforsdeklarationen, vilken antogs av Världsläkarförbundet 1964, och har genom åren uppdaterats. Deklarationen ger etiska riktlinjer för forskning på människor.
När ett läkemedel ska studeras måste läkemedlet först genomgå djurstudier innan det kan ges till frivilliga försökspersoner. Läkemedelsstudier brukar delas upp i fyra faser;
Fas 1 – Inledande prövningar där fokus är säkerhet. Behandlingen har vid laboratorietester och djurförsök visats sig lovande och man ska inleda klinisk forskning. I denna fas ingår ett mindre antal patienter, och dessa studier görs ibland med hjälp av individer som har en långt framskriden cancersjukdom där ingen etablerad behandling väntas hjälpa.
Fas 2 – Läkemedlet ges till en grupp patienter som har en viss sjukdom. Syftet är att se hur aktivt läkemedlet är för att behandla sjukdomen.
Fas 3 – Nu har studien fler deltagare syftet är att slutgiltigt definiera hur användbart läkemedlet är för att behandla sjukdomen. Exempelvis kan man jämföra mot standardbehandling eller placebobehandling.
Fas 4 – När läkemedlet finns ute på marknaden fortsätter så kallade fas 4 -studier, och syftet är att se att inga allvarliga eller oväntade biverkningar inträffar.
Vill du delta i en studie kan du besöka Cancerstudier i Sverige – vilket är en nationell databas med aktuella kliniska studier. I databasen finns endast studier som har pågående rekrytering av patienter.
Det finns några fas 1- enheter runt om i landet (idag i Lund, Göteborg, Uppsala och Stockholm) vilket är enheter som arbetar med fas-1 studier. Här kan du läsa mer om Fas 1-enheten på Karolinska.
I princip alla studier har inklusions-och exklusionskriterier vilket betyder att den som vill delta i en studie måste uppfylla vissa kriterier i enlighet med studiens syfte.
Är du intresserad av att delta i en studie ta kontakt med din behandlande läkare och berätta att du är intresserad. Du och din läkare har möjlighet att exempelvis undersöka databasen Cancerstudier i Sverige och se om det finns någon studie som kan passa just dig.
Att delta i en studie är frivilligt och du kan när som helst avbryta din medverkan utan att behöva berätta varför. Många patienter som deltar i studier tycker att det är mycket värdefullt och är oftare under tätare observationer. Genom att delta i studier kan du bidra till utveckling av nya behandlingsmetoder och läkemedel, vilket kan hjälpa dig själv och andra i framtiden.
Vill du delta i en studie och passar gentemot inklusions – och exklusionskriterierna har du rätt att få muntlig och skriftlig information samt möjlighet att ställa frågor om studien.
Vill du läsa mer om vad det kan innebära att delta i en klinisk studie besök gärna Cancerfonden.
Idag tar det väldigt lång tid att utveckla och godkänna ett läkemedel, normalfallet är cirka 12 år. Nätverket mot gynekologisk cancer arbetar för att försöka snabba på processen, utan att processen ska tappa i säkerhet och kvalitet.
En del av våra medlemmar runt om i landet deltar i olika studier, och vi får många gånger vara med och belysa patientperspektivet när en studie ansöker om godkännande.
Vi tycker dock att det pågår alldeles för få studier relaterat till gynekologisk cancer och vi arbetar för att samhället, sjukvården, akademin och läkemedelsbolagen ska ta krafttag och främja kliniska studier och studiemiljö. Är du intresserad att höra mer om vårt arbete relaterat till studier, skriv till oss på info@gyncancer.se/
Vi har också anordnat flera webbinarier och skrivit artiklar om kliniska studier, och på vår Youtube-kanal kan du ta del av filmat material.
Om du är intresserad av statistik om gynekologisk cancer finns det många bra länkar där du kan läsa mer. Nedan har vi sammanställt några länkar;
Svenska kvalitetsregistret för gynekologisk cancer. Registret omfattar idag fyra delregister; livmoderkroppscancer, livmoderhals-och vaginalcancer, äggstockscancer och vulvacancer. Parametrar som belyses är exempelvis incidens och relativ överlevnad. Registret sammanställer regelbundet rapporter.
Socialstyrelsens ´Statistik om cancer´. Här finner du statistik som utgår från cancerregistret. Där finns kort fakta, rapporter och en statistikdatabas där du själv kan bearbeta statistiken.
Om du är intresserad av statistik kring Standardiserade vårdförlopp (SVF) rekommenderar vi denna länk från Cancercentrum i Samverkan. Där kan du enkelt själv söka på den statistik du vill läsa mer om samt finns det rapporter att läsa.
Swish: 1230297762