Det är kväll efter den tredje operationen. Det tar tid innan Lisa får lämna uppvaket. Vi får så småningom, genom en annan patient, höra att Lisa har ont och att smärtlindringen inte fungerar som den ska. Efter några oroliga timmar rullas hon så äntligen upp på avdelningen, förvirrad och mycket trött, och snart faller hon in i en dvalliknande sömn. Morgonen därpå klagar hon över smärta, svettdropparna ligger som pärlor på överläppen och febern stiger. Urinpåsen är överfull och det ser ut att vara stopp i slangen från katetern. Vi ringer på personalen och en jäktad sköterska dyker upp. Lisa förklarar och vi försöker hjälpa till, men det verkar inte som att vi når fram. Sköterskan vill knappt ens lyfta på täcket och undersöka katetern, hon viftar undan vår oro, och nekar Lisa smärtlindring. Sedan skyndar hon vidare. Under de [...]

Det händer mycket i en familj när en av familjemedlemmarna får cancer. Sjukdomen drabbar alla. Men varje familjemedlem reagerar på sitt sätt. Medan den ena vill berätta för vänner, släkt och arbetskamrater, väljer den andra att vara tyst. På en rinner tårarna, medan en annan döljer sina känslor för omvärlden. Några ser omedelbart det värsta scenariot framför sig, medan andra räknar ut sannolikheten för olika utfall och sätter sitt hopp till att många enligt statistiken, ändå överlever. Ja, så olika reagerade vi i alla fall i vår familj när Lisa en kväll för drygt två år sedan ringde hem och berättade att hon hade fått diagnosen livmoderhalscancer. Ett cancerbesked ställer livet på sin spets. Och är det något som blivit tydligt för mig så är det att vi bär vår rädsla på väldigt olika sätt. Hur vi reagerar bottnar i [...]

BRCA1… Vad sa de? Sa de verkligen just att jag bär BRCA1? Snabb titt på deras ansikten innan blicken snabbt for på min mammas som var som ett utropstecken, ja… Jag Alexandra Andersson, tjejen som helst springer runt hemma i sin flanellpyjamas och tofflor, ser kriminalserier och bara är, bär BRCA1. Men Alexandra det är inget att oroa sig för. Sa de verkligen det också? En till snabb blick på min mamma… Nu var det så snälla, mjuka ansiktet på väg att bryta ihop. Mamma det ordnar sig… inget svar. Inget att oroa sig över… Vet de vad jag har sett? Jag har sett min mamma gå igenom cancerhelvetet inte bara en gång för att nu leva med det kroniskt. Jag har ett släktträd, av inte så många kvinnor kvar i släkten. Inget att oroa sig över? Nej, jag är [...]

Birgitta berättar. För två år sedan fick jag veta att jag är bärare av en ärftlig cancergen som heter BRAC2, en gen som dramatiskt ökar risken för cancer i äggstockar och bröst. Jag ärvde den av min mamma som i sin tur ärvde den av sin mamma och i bådas fall slutade det i äggstockscancer med dödlig utgång. Det finns emellertid en stor och betydande skillnad mellan dem och mig. Tack vare vetskapen kunde jag med förebyggande operationer välja bort genvägen till cancer. När jag var 13 år följde jag med till onkologen i Lund för att hämta mormor. Mormor var då så sjuk att hon inte kunde sitta upp utan fick ligga ner i baksätet med huvudet i mitt lilla knä. På sensommaren 34 år senare satt jag återigen i bilen på väg till samma onkologmottagning. Denna gång var [...]

Min fru låg i sjukhussängen på den palliativa avdelningen där hon hade vårdats hennes sista tid. Hon låg alldeles stilla och hon såg fridfull ut för första gången på evigheter. Jag hade just bevittnat min frus bortgång efter knappt två och ett halvt års kamp mot den livmoderhalscancer som nu hade tagit hennes liv. Det var sent på kvällen och jag visste att jag behövde ta bilen hem och berätta för vår femåriga dotter och vår tvååriga son att deras mamma inte längre finns med oss. Frågorna i mitt huvud studsade som pingisbollar och jag kände en ren och skär ångest över faktumet att jag skulle komma med det värsta tänkbara beskedet för våra barn. När jag satt där bredvid henne på den något spartanska stolen och var så förblindad av sorg så kände jag ändå ett lugn och en [...]

Sommaren dröjer sig kvar långt in i september och uteserveringarna är fortfarande fullsatta. Det borde vara en tid att bara njuta av livet. Men. Dottern har varit på en av de återkommande rutinkontrollerna efter att hon våren 2014 opererades för cancer i livmoderhalsen. I vanliga fall brukar provsvaret dyka upp per post några veckor efter besöket. Men den här gången dröjer det. Veckorna går och oron växte – både hos henne och mig. Fast vi nog gör vårt bästa för att dölja våra onda aningar för varandra. När vi ändå kommer in på ämnet säger vi att svaret kanske kommit bort på posten, att de verkar ha det körigt på Karolinska och att det därför dröjde, och så vidare. Innerst inne gnager förstås tanken att något var på tok, att cancern är tillbaka.  Till slut går det inte att vänta [...]