Sommaren är här, solen skiner, trädgården prunkar av sommarblommor och jag kämpar mot ogräset, midsommar står framför dörren. Det är så där underbart som bara den svenska sommaren kan vara och allt känns som det ska, tills jag går uppför en trappa och påminns om det som är oerhört svårt att acceptera; min kropp är inte längre som den var för 2 år sedan. Jag klarar min vardag, men så snart jag anstränger mig och mitt hjärta slår lite snabbare kan mitt blod inte längre syresättas och jag tvingas stanna upp för att hämta andan. 1989, samma år som min dotter föddes, fick jag reda på att jag hade cystor i underlivet. Dessa cystor har sedan dess undersökts av ett antal gynekologer, som samtliga talade om för mig att den typen av cystor är fullständigt ofarliga. Min resa med cancern [...]

Det är november och jag är gravid i vecka 31 med vårt andra barn. Eftersom jag i ett flertal år haft cellförändringar är jag kallad på ett cellprov, denna gången på Sahlgrenska eftersom de är specialister på gravida med cellförändringar. I väntrummet kommer en av läkarna jag träffat tidigare i somras fram till mig, hon berättar för mig att de är två stycken läkare som vill titta på mig idag. Jag får då en väldigt olustig känsla, varför ska de behöva vara två stycken för att titta på mig? Jag ska ju bara göra en vanlig gynundersökning. Väl inne i undersökningsrummet berättar läkarna att de både ser och känner något som inte fanns där i somras, de berättar för mig att det rör sig om höggradiga cellförändringar eller livmoderhalscancer. Det är en chock att få höra av läkarna att de [...]

Den 30 maj 2017 fick jag diagnosen livmoderhalscancer och hela den sommaren behandlades jag med inre-och yttre strålning samt cellgifter på Karolinska i Stockholm. Det var en utdragen behandling, totalt skulle 37 doser strålning och 6 doser cytostatika passera min kropp och lika många gånger skulle jag ta mig till sjukhuset – allt för att förhoppningsvis få bort tumören som vid det laget redan var för stor för att kunna opereras bort utan risk för ytterligare spridning. Men vad jag inte visste då, det var att min cancerresa precis bara hade börjat. I augusti var behandlingen slut och jag började jobba igen, och återgå till det liv jag några månader tidigare lämnat, i väntan på den slutgiltiga tre-månaders-röntgen som skulle utvisa om behandlingen fungerat. Och fast jag visste att det fanns en återfallsrisk så var jag egentligen inte särskilt orolig [...]

Det var en vacker sommardag på slutet av semestern, i början av augusti 2017. Jag hade fått en tid till gynmottagningen snabbt efter att ha ringt på grund av blodiga flytningar. Jag var medveten om att detta kunde vara symtom på cervixcancer. En viss obehagskänsla fanns där, trots att jag relativt nyligen varit på gynundersökning och dessutom aldrig haft cellförändringar vid mina cellprover. Jag hade haft symtom som tolkats som bakteriell vaginos ganska länge och hoppades att det här nu kunde vara uttryck för infektion. Gynundersökningen visade på en stor blödande förändring på livmoderhalsen. Gynekologen sa att det troligen var en tumör och flera vävnadsprover skickades på snabbanalys till patologen och gynekologen startade ett SVF (standardiserat vårdförlopp).Det bestämdes att jag inte behövde komma på återbesök för provsvaret från patologen, så jag fick det definitiva beskedet på telefon, en lika vacker [...]

I oktober 2018 stod jag tillsammans med min man i ett kallt rum på Universitetssjukhuset i Örebro, klädd i en tunn patientskjorta, och försökte lyssna på vad läkaren sa. Det gick inte att koncentrera sig; PET, botande behandling, vaginalcancer, brakyterapi, lågdifferentierad tumör, infiltrativt växande – vad betydde ens allt det? Det enda som fastnade var meningen: Du kommer inte att vara samma person efter den här behandlingen. Jag tyckte det lät brutalt då men hon hade rätt.  Jag hade fått mitt cancerbesked på telefon en helt vanlig eftermiddag två veckor tidigare. Oförberedd hamnade jag i ett kaos av ångest, rädsla, ilska och misstro avbrutet av förnekelse och korta stunder av hopp. Denna period kände jag mig väldigt ensam. Trots att jag var 52 år bodde våra två yngsta barn hemma vid den tiden och gick i grundskolan. Dom behövde fortfarande sin mamma. [...]