Inte nog med att Trump gick och vann. November fick i gång jordbävningar i Italien där äldsta ungen numera bor, yngsta ungens kattunge dog i kattpest. Och jag diagnostiserades med äggstockscancer och metastaser i armhålan.

Jag kände en morgon små kulor i armhålan. Svullna lymfkörtlar. Det var inte bröstcancer, det var fjärrmetastaserad äggstockscancer. Stadie 4b.

Helt oförberett trillade det ner rymdskrot i huvet.  Snopenhet, ångest och min snara död. Farmor blev 91, mamma 93, faster är 101 and still going. Jag kom från en familj med magsår och trasiga hjärtan. Inte cancer.

Omgivningen skulle inte veta vad de skulle säga utan bara lägga huvet på sned och säga ’Krya, krya.” Jag skulle vara för torr i munnen för att spotta.

Jag ägnade min energi åt att gravstäda. Hur mycket behövde man lämna till eftervärlden? Hur lång tid hade jag kvar i livet? Tre månader?

Inoperable, sa multikonferensen av medicinska genier först, men bestämde sig för att cellerna var långsamväxande och då kunde man plötsligt operera för att det förlängde överlevanden. Inte botade mig. Hörde de inte hur det lät?

Opererades en onsdag morgon, låg på Uppvaket ett dygn, tränades i gåstol iförd plastslangar för dränage, kiss och morfin under fredag och lördag, kopplades loss på söndag och skickades till förorten för rehab på måndag med 45 häftklamrar på magen. ”Lika bra att gå vidare till nästa steg annars fastnar man i grubblerier och utvecklar depression,” sa nattsköterskan.

De behövde sängen.

Avdelningen för tumörkirurgin var enda kirurgavdelning med full bemanning av sköterskor, så där knödde dom in blödande magsår, toraxopererade och annat löst folk bland oss adel som hade tillväxter i kroppen.

Rehab var en underavdelning till Saltsjöbadens Grand Hotel. Man fastnade i rullstolar vid middagsbordet och uppmanades sprita händerna. Stordoktorn granskade skeptiskt medicinlistan, skar bort morfinet och satte in upplösande elexir till tarmarna. Obönhörliga terapeuter frågade om jag skulle gå med på utepromenad, sittgympa och trappträning? Flåsande hjärtopererade karlar klagade på allt i sina liv. Martyrer.

Sista kvällen på Rehab kom det in en liten mager halvblind och ensamboende nittiotvååring som trillat och slagit sig i ryggen. ”Jag har tröttnat på Livet,” sa hon. ”Alla mina vänner har dött.” Hon gick på styrketräning tre gånger i veckan, men ingen i hennes hus visste vem hon var. Hon ville inte dö ensam och ligga och lukta i flera månader. Hon skrev en lapp om sig själv och sina närmaste och deras telefonnummer och lämnade in till bostadsrättsföreningen – om, utifall att det skulle början lukta från lägenheten. Fullständigt osentimental.

Frisören på perukmakeriet lade ner löshåret i en svart plastpåse utan logga och debiterade mig motsvarigheten till en ny iPhone med extra minne. Tre flaskor syntethårsschampoo och smeter, inklusive nio paket lösögonfransar, bästa kvaliteten.

Bakom mig sitter tre kvinnor och väntar på sin tur. En helskallig med ett leende som strålar, en i peruk och en sällskapsdam. Invånare i det nya landet. Medsystrar. Den skalliga vinkar. ”Lycka till!” Inte bara med håret.

Två veckor efter cellgifterna ger kroppen kvitto på att den tagit emot dem. Hårsäckarna spottar ur sig sitt innehåll. Jag drar försiktigt igenom en kam och får ut en tofs. Jag lägger den i en korg. ”Mitt hår – innan förödelsen.” Jag hade ju kvar små minnestofsar av ungarnas hår från de var små. ”Är du inte klok?” sa äldsta dottern i telefon. ”Ska du sitta och gulla över ditt hår? Åh, här är en tofs från första cellgiftsbehandlingen! Gulle!”

Jag nyktrade till.

Det där var tio år sedan och jag har fortsatt leva. Tog mig i genom traditionella och speciella behandlingar, hittade nyforskat rävgift som höll fanskapen i schack. Slet ut två peruker. Lusläser forskningsrapporter om målstyrda eller genmodifierade behandlingar, om tidiga screeningar om hur fort allt går tack vare AI. Jag står på väntelista att få vara med i en klinisk studie.

Leave no stone unturned. Fingers crossed. Still kicking.

Den här veckan kom en inbjudan till ett jubileumskalas.  60 år sen studenten. Det bifogade fotografiet visar en hoper vackra nitton-tjugoåringar.

 

Skriven av: Pia Bergman