Fram till mitten av november 2020, alltså för fem år sedan, var jag en kvinna mitt i yrkeslivet, full fart framåt på jobbet och privat. Jag hade ett engagerande, roligt och ansvarsfullt jobb och alltid många bollar i luften.

På fritiden var det aldrig någon fundering på om jag kunde eller vad jag klarade av att göra fysiskt, utan mer vad jag kände mig motiverad till.

Sen jag var liten har jag älskat att åka längdskidor med matsäck på ryggen, cyklat och dansat bl.a. Det har senare blivit till många Vasalopp, Tjejvasor, Siljan runt och till och med en Svensk Klassiker. Vi bor på landet och älskar att kunna gå rakt ut i skogen eller plocka fram långfärdsskridskorna när isen på sjön fryser till.

När jag fick veta att jag hade cancer stannade livet upp!

Fullt frisk men jag har cancer!

Något växer i min kropp som jag varken känner eller kan se.

Overkligt och skrämmande… men jag ska få en botande behandling.

Jag hade livmoderhalscancer.

Det har vid eftergranskning visat sig att mina cellprover både 2015 och 2019 innehöll grava cellförändringar, men passerade som godkända och utan anmärkning. När jag sökte för blodiga flytningar en tid efter att min mens upphört, och ett år efter senaste cellprovet, var livmoderhalscancern ett faktum.

Tumören var för stor för att kunna opereras bort, men den hade inte spridit sig, Puhh!

Efter behandling med strålning varje dag i 6-7 veckor plus cellgifter syns inte DEN tumören på röntgen längre.

Men det visar sig att cancern spridit sig till en lymfkörtel i buken under strålbehandlingen.

Nu betecknas det som kronisk cancer, eftersom cancer som kommit in i lymfsystemet är svår att komma åt.

Det har nu gått ytterligare fyra år sen spridningen till mitt lymfsystem. Det har varit  både bukoperation och tuffa cellgifts- och antikroppsbehandlingar, där kroppen brutits ned och varit i fullständig brygga, sen sakta återhämtat sig till viss del.

Att få ett cancerbesked är supertufft, det är så himla overkligt och blir en mental och existentiell kris där allt fokus ändras till att bara att ta sig igenom så gott det går.

Men jag har hela vägen känt mig ganska stark genom min i grunden positiva inställning och inre trygga “plattform” och har hittat olika strategier för att ta mig igenom detta. Att känna sig stark är också att våga vara liten och svag ibland och ventilera alla tankar och känslor i tårar och ord.

Jag tänker att före min cancer var jag version 1 av Inger, nu är jag version 2.

Förutom ny korthårig frisyr och skador som begränsar mig fysiskt, så har jag också många nya erfarenheter och insikter om livet och min egen dödlighet.

Jag har fortsatt neuropati i fötterna med känselbortfall, domningar, värk och ibland kramp. Jag har inkontinensproblem, utmaningar med tarmarna, huvudvärk ibland, sköra slemhinnor som bl.a påverkar vad jag kan stoppa i munnen. Inget med minsta styrka funkar, inte ens vanlig tandkräm, det gör både ont och ger blåsor. Och jag sover obehindrat 10-12 timmar/ natt.

Jag har också lärt mig en hel del på vägen, om mig själv, hur jag hanterar olika tuffa situationer och också om andra i min omgivning.

En del har glidit längre bort och andra har kommit närmare.

Jag har också fått en hel del insikt i sjukvården. Insikter om allt som fungerar väldigt bra, fint bemötande, omtänksam och kompetent personal. Men också sett en del som fungerar mindre bra…

Jag är därför oerhört glad att jag får möjlighet att engagera mig i Nätverket mot Gynekologisk cancer, som gör verklig skillnad och har ett högt förtroende inom sjukvårdssektorn.

I våras hittade jag på eget bevåg till Bäckencancerrehab på Sahlgrenska där jag fått ett fantastiskt bemötande och mött så mycket erfarenhet och kompetens. Vården själva konstaterade att jag borde blivit skickad hit redan för 4,5 år sen, men nu har jag i alla fall hittat hit!

De har bland annat sett över mina olika mediciner för biverkningar, skickat remisser till olika fysioterapeuter och ortopedtekniska för skoinlägg. Så nu har jag fullt upp med rehabiliteringsövningar av alla de slag där mycket handlar om avspänning inne i kroppen och uppbyggnad av muskler samt att försöka hitta viss funktion i mina fötter.

I somras avbröt man mina behandlingar med Avastin som jag fått var tredje vecka i 62 omgångar! Detta på grund av ökade biverkningar och avsaknad av evidens vilken nytta fortsatt behandling skulle ge. Tydligen har ingen fått så lång Avastin-behandling för spridd cervixcancer tidigare. Och min kropp kan behöva återhämta sig för att klara mer behandling vid ett eventuellt återfall.

Men hittills inga ytterligare återfall!!

Jag är ödmjukt tacksam för livet som på något vis blivit ännu vackrare och liksom krispigare av min cancerresa.

Av: Inger Uhrdin