Nordisk konferens gynekologisk cancer (NSGO Annual Meeting 2025)

På uppdrag av Nätverket mot gynekologisk cancer har jag (Marianne Olsson) varit på denna konferens i tre dagar, i Köpenhamn. Här har jag fått ta del av mängder av föreläsningar och diskussioner, och dessutom fått tillfälle att själv få tala om vilka biverkningar jag upplevt som patient och hur vi tänker kring detta som patienter. I  år inleddes varje föreläsningsblock med en patientberättelse, föredömligt!

Jag har försökt att sammanfatta vad jag uppfattat som mest intressant för oss patienter.

Biomarkörer

Det var mycket fokus på endometriecancer, och det var tydligt att det för denna diagnos, liksom för övrigt för alla andra, blir mer och mer vanligt att dela in cancerns i undergrupper beroende på olika genetiska avvikelser. Det understryker verkligen behovet av att ta prover via biopsi på alla patienter för att kunna genomföra tester, både idag och kanske längre fram i behandlingen.

Biverkningar

Vi fick lyssna på en onko-kardiolog från Karolinska, det vill säga en hjärtläkare som specialiserat sig på de biverkningar på hjärtat som cancerpatienter ofta får som följd av sina behandlingar. Hon sa att det är väldigt viktigt att man som patient blir informerad om risken för detta, och tecken som man skall vara vaksam på, så att man snabbt kan få behandling.

Näst ut var en kirurg specialiserad på mag- och tarmproblem, som i grunden hade samma budskap som onkokardiologen, det vill säga kunskap till patienten och tidiga insatser.  Hon var väldigt tydlig med hur besvärligt det kan vara att ha problem med att urin eller avföring läcker, och att det går att få hjälp med detta med att det är vanligt att man dröjer med att söka eller inte söker alls.

Sist men inte minst kom en finsk läkare, som också är sexualrådgivare och psykoterapeut och pratade om effekterna på sexlivet, något som också flera av patientföreträdarna lyfte fram. Även hon påpekade att det finns mycket som går att åthjälpas med rätt insatser. Se bilden nedan.

Vad jag och vi andra lyfte fram var att allt för få patienter får tillgång till rätt hjälp med alla sina biverkningar, och att vi måste hitta en modell i alla våra nordiska länder som innebär att det finns samlad kunskap tillgänglig, och att den även måste finnas tillgänglig långt efter avslutad behandling, eftersom det kan vara då behovet uppstår.

Jag tog också upp behovet av pre-hab, att man som patient verkligen får information om och stöd i att veta vad man kan göra innan biverkningarna uppstår, för att motverka dessa. T ex träning och annan fysisk aktivitet under behandling, hjälp med att sluta röka, hjälp att äta rätt osv. Detta stöddes också av flera av läkarna.

 

Kirurgi

En tysk läkare berättade om en stor studie kring operation av äggstockscancer. De ville framförallt kolla om det var bättre att operera först, eller att ge några cellgiftsbehandlingar och sedan operera. Min något ovetenskapliga sammanfattning var att det var inga stora skillnader, att det handlar om att bedöma vilken variant som passar vilken patient. Vad de dock såg var att det skiljde sig mycket mellan mindre och större sjukhus. I Tyskland har man inte centraliserat operation av äggstockcancer, vilket vi tack och lov har gjort i Sverige. Både han och andra talare påpekade att det viktigaste i behandlingen av äggstockscancer fortfarande är att man vid operation får bort så mycket som möjligt, helst alla synliga spår av cancer.

Vi fick också se filmer på hur man opererar bla vulvacancer med hjälp av robotar, vilket verkar vara en metod som ökar även inom gyncancer.

Mäta livskvalitet

Flera föreläsningar handlade om hur man kan mäta livskvalitet, och varför. Intressantast var nog den danska specialisten som var tydlig med att säga att man kan mäta hur mycket som helst, men om ingen använder resultaten i ett konkret arbete så ger det naturligtvis ingen effekt, och de hade i flera studier sett att detta ofta förekom. Bäst resultat får man enligt henne om läkare och patient tillsammans läser igenom vad patienten (om individell undersökning) eller patienterna sagt.

 

 

 

Av: Marianne Olsson