En av drakarna i Dragons Den fick hypnos mot sitt sockerbehov.

Han leddes tillbaka till sin barndom då hans mamma inte hade råd att förgylla hans medförda matsäck i skolan med frukt eller kex och hur han tittade på sina klasskamraters matsäckar och var inte som de. Hur han också ville ha något sött.

Han satt, som vuxen och mycket rik entreprenör kvar i ett tvångsmässigt sug efter socker.

Hypnosterapeuten sa att när han gav efter för sin längtan höll han sig kvar vid sina sju år. Han gav sig själv inte tillåtelse att gå vidare. Idag kunde han ju lägga precis vad han ville i sin matsäck.

Hon programmerade om honom.

Jag var som liten alltid bland de sämsta i allt fysiskt. Svag. Blev alltid vald bland de sista när vi skulle spela brännboll.

Idag som 80 år, med gäddhäng, noll muskler, kronisk cancer är jag överdoserad med uppmaningar om promenader, frisk luft, stärka hjärtat och immunförsvaret. Men jag vill inte. Jag stänger hemgympa med Sofia för att jag blir aggressiv av den. Förbannad. Kräkfärdig.

Jag behöver hypnos.

Jag tittar på Stolgympa för att hitta ett Alternativ som inte gör mig försvarsarg.

Sjuårsreaktion?

Jag fick en hemsnickrad skärbräda i julklapp av mina barnbarn där de ristat in ”Kort och långsamt”. Bara för att jag ska komma i gång.

Men nu tror jag att jag hittat en nyckel.

En av mina sjuksköterskor inom ASIH sjunger i kör. En sån där kör där man inte behöver kunna läsa noter. Där man inte delas in i sopran eller alt utan får sjunga med den grupp man vill. Där man får en länk till telefonen med den musik som ska sjungas, uppdelad i tonarter och text så man får en aning om hur det skulle kunna låta.

”Man blir hög av att sjunga”, sa hon. ”Glad! Det är som meditation.”

Jag mindes hur det var för hundra år sen när jag var med i en kör. Hur man blev genomluftad. Syresatt. Glad.

Jag börjar om några veckor. På prov.

 

Skriven av: Pia Bergman