Jag hade knaprat mirakelmedicinen under dryga två månader och jag svarade på behandlingen. Mitt CA125 stöp för första gången på fyra år. Illamående, utslag, klåda, diarréer, feber, dimsyn hade jag, men metastaserna dog av medicinen, så jag hanterade biverkningarna. De finns inga gratisluncher.

Men så var det näsblodet. Fullständigt oprovocerat kom det till mig, oberoende tid på dygnet, denna milda känsla av ljummet blod som rann från näsborren ner mot överläppen. Och det vägrade koagulera.

En sommarnatt tävlade vi om herraväldet. Det rann, medan jag tryckte, pressande, höll emot, snörvlade, svalde, spottade blod. Timmar. Det sov räv några minuter, ibland en kvart, för att som en unge som vägrar sova, vakna till så fort jag rörde mig.

Hittade informationsskriften om behandlingen från Karolinska där det stod under VARNING att om man får stora blödningar som inte stoppar så ska man ta kontakt med sjukhuset. Genast. Jag hade gått över tiden.

Det var lördag. Midnatt. Jag hittade ett akutnummer till min canceravdelning och blodade ner telefonen. Jag blodade ner allt i min omgivning. Fick en akut remiss till öron-näs-hals till Huddinge, tvärs över stan från mitt bo i Nacka. Taxi.

Enarmad försökte jag klä på mig, tröja, knappar och hålla emot flödet. Svepte mig i ett rosa badlakan. Taxichauffören stirrade vettskrämt. Hade jag blivit uppspöad?

En genomtrött, nedblodad, vithårig åldrig dam med svårigheter att stå på benen anlände till Akuten insvept i en blodig badhandduk. Taxin med chaufför flydde.

”Har du trillat?” frågade en sköterska.

Jag platsade i den kategorin, ålder och skador.

”Näsblod. Biverkning. Medicin”, väste jag.

En bedårisk doktor, spolade bort alla gamla avlagringar från noskanalerna, tog tryck och HB och syre, sa att det skulle göra mer skada än nytta att bränna sköra slemhinnor. Hon tryckte i stället in fyra meter gasbinda full med en cocktail av antibiotika och kortison i den trasiga näsborren. Vilken nu inte längre blödde. Jag var som den sjuka katt som kommer till veterinären och vars ägare inser att dess döende djur kunde studsa högst upp på ett medicinskåp.

Ny taxi tillbaka till blodiga golv, handtag, dörrlister, massakerminnen. Klockan var fyra på morgonen. Det var inte över. Jag vaknade två timmar senare med insikten att det var dags att spy. Akut. Jag fick inte de två sekunder jag behövde för att ta mig från sängen till duschrummet som ligger en meter bort. Från tröskeln sprutlackerade jag väggar, golv, toalettstol, handfat, duschskynke med det gamla blod jag snörvlat i mig och som kroppen inte ville ha tillbaka. Det var slemmigt överallt. Det hela var som en bisarr tavla eller ett scenario från en krigsfilm där scenografen hade tagit i för mycket. Tarmarna signalerade att jag hade en sekund till godo. Sen öppnade de sig och jag tänkte – faktiskt – att nu dör jag. Det hela var inte bilden av den värdiga död som jag önskade mig. Men jag dog inte.

”Rör dig inte”, varnade kroppen.  Golvet var livsfarligt. Försökte jag resa mig skulle jag halka i mitt eget koagel, slå huvudet mot kaklet och dö. Mina barn skulle hitta mitt lik. Jag kunde inte göra så mot dem. Sista minnet av mig måste vara vackrare.

Millimeterförändringar gav mig duschhandtaget. Jag duschade allt. Mycket långsamt på dyblöta golv tog jag mig sen tillbaka till sängen. Fick en timmas frid innan jag hälsade morgonen med fler utrensningar.

”Vad fint att du blev av med koaglet!” sa min ONK när jag fick tag på henne på telefon. Blodkoagel fräter mot slemhinnorna i magen. Spyan var ett friskhetstecken. Sen remitterade hon mig till dagvården som gav mig två påsar blod för att jag skulle orka stå på benen. Jag hade gått ner 20 enheter och var helt kraftlös.

Jag lade den blodiga badhandduken i kallt vatten. Den glömde natten. CA125 fortsatte ner.

Skriven av: Pia Bergman