”Future perspectives in ovarian cancer research”

I slutet av november I år bjöd Cancerfonden in till en efterlängtad konferens i Stockholm. Efterlängtad eftersom den fått ställas in två gånger p.g.a. pandemin, och efterlängtad eftersom den lyfter upp äggstockscancer, och vad som är på gång inom forskningen.

Från Nätverket deltog Alexandra Andersson, Lena Wäppling och Marianne Olsson, och totalt deltog några hundra personer, läkare, forskare och andra professionella som arbetar med eller forskar på området. Föreläsarna representerade de mest framgångsrika i sitt fält, från hela världen, och det var tydligt att både de och alla deltagare uppskattade tillfället att få träffas fysiskt.

Det går naturligtvis inte att sammanfatta en två-dagarskonferens på några rader, men några av de teman som återkom var:

Sätt att upptäcka äggstockscancer tidigt

Möjliga metoder för screening

Försök att på molekylär basis bättre förstå äggstockscancer

När och hur ofta, och vem, skall man behandla med kirurgi

Inom alla dessa teman presenterades lovande forskning, vilket ger stort hopp för framtiden.

Av särskilt intresse för oss tyckte jag var en studie från Kanada, ledd av en psykolog vid namn Gillian Epstein, som undersöker vad som händer med kvinnor som p.g.a. cancer eller risk för cancer försätts i övergångsåldern. De kunde se många negativa effekter, och lyfte fram att detta tillstånd faktiskt inte är detsamma som det som uppstår naturligt p.g.a. ålder. Bl.a. har de identifierat en stor påverkan på hjärnans funktioner. Denna och flera andra presentationer ledde till en diskussion om hur bra det är att operera bort äggledare mm i förebyggande syfte, med många argument både för och emot.

En annan presentation gjordes av Kristina Lindemann från Norge, och den handlade om den palliativa vården. De hade sett att när cellgiftsbehandling ges i livets slutskede i syfte inte att bota utan att lindra, så är det inte alltid så att det förbättrar livskvaliteten. Kanske är det bättre ibland att avstå den sista omgången cellgift, om det inte finns chans till bot, om det försämrar livskvalitén?

Slutligen vill jag lyfta fram en spännande forskning av Emma Anaheim på Göteborgs universitet. Hon forskar på en helt ny metod för att kunna strålbehandla äggstockscancer genom att föra in målsökande radioaktiva isotoper i buken i samband med primäroperationen, en slags strålningens HIPEC skulle man kunna säga.

Avslutningsvis hölls en intressant diskussion om hur forskningen kring äggstockscancer skall stödjas framöver. Vikten av att samarbeta, både inom Sverige och i världen lyftes fram, liksom det faktum att bristen på personal i vården gör det svårt att frigöra tid för forskning. Från vårt håll lyfte vi upp vikten av att involvera oss patienter även i forskningen, vilket ledde till påpekande från både Kanada och England att hos dem är detta en självklarhet, och att det bidrar positivt till forskningen.

Det var inspirerande att se hur engagerat alla dessa forskare arbetar med att försöka hitta vägar att bekämpa denna svåra sjukdom. Denna konferens är resultatet av den särskilda satsning på äggstockscancer som Cancerfonden gjorde under ett antal år. Kan man hoppas på en förlängning av detta, det behövs!