På sportlovet 2023 slog vi på stort och åkte med familj och vänner till de italienska alperna. Skidåkning dagen lång brukar normalt resultera i en glupande hunger. Jag såg verkligen fram emot den italienska maten – men märkligt nog var jag inte särskilt hungrig när vi väl satte oss till bords.

När vi kom hem till Sverige var det som om magen inte riktigt fungerade som vanligt. Jag tänkte att Italienresan kanske hade ställt till det med tarmfloran. Sånt brukar ju gå över.

På påsken åkte vi återigen skidor, den här gången på tur i de jämtländska fjällen. Det blev en rejäl dagstur. Men tröttheten som kom efteråt var något helt annat än vanlig skidtrötthet. Magen fortsatte också att trassla. När helgen var över bestämde jag mig för att gå till läkaren.

Läkaren, som dessutom var specialist på mage och tarm, misstänkte förstoppning. Jag gick hem med recept mot det. Men inget blev bättre. Aptiten var dålig, tröttheten ihållande och magen fortsatte svälla.

Specialistläkaren bokade in mig på röntgen. Men innan den hann bli av satte min man ner foten och körde mig till akuten.

På Karolinska i Huddinge konstaterades att jag hade en tumör. Det fanns så mycket vätska i buken att det inte gick att fastställa var tumören satt eller hur mycket den hade spridit sig.

Jag var i chock. Hela familjen var i chock.

På sjukhuset började jag förbereda mig på att jag kanske skulle dö. Min reaktion hängde också ihop med att en god vän några år tidigare hade gått bort snabbt i bukspottkörtelcancer. Det var inte direkt den erfarenheten man önskade ha som mental referenspunkt just då.

Efter att man tömt ut tio liter vätska ur buken – och jag därmed gått ner tio kilo – fick jag beskedet: det var inte bukspottkörtelcancer. Det var äggstockscancer som hade spridit sig till buken.

Det låter kanske märkligt, men jag kände nästan en sorts eufori. Äggstockscancer lät plötsligt som en diagnos som inte innebar omedelbar hädanfärd. Man kan ha ganska låga krav på goda nyheter när man precis fått veta att man har cancer.

Tyvärr är överlevnadsstatistiken för äggstockscancer inte särskilt upplyftande läsning. Jag bestämde mig därför ganska snabbt för att jag inte tänkte vara en siffra.

Jag skulle få vård på ett av världens bästa sjukhus. Jag hade en fantastisk familj och vänner som ställde upp. Och jag tänkte göra vad jag kunde för att ge kroppen bästa möjliga förutsättningar.

Så jag satte mig själv på en viktuppgångsdiet. Jag skedade i mig Nutella och drack tjockmjölk.

Efter avslutad cellgiftsbehandling och röntgen från både längden och tvären konstaterades tyvärr att tumören inte gick att operera bort. I stället fick jag antikroppsbehandling och PARP-hämmare för att hålla tillbaka eländet.

Det fungerade i knappt två år.

Sedan växte cancern igen och det blev dags för nya cellgifter.

I samband med återfallet började jag gå på gym var och varannan dag. Det har hjälpt mig enormt mycket. Dels mot tröttheten – den så kallade fatiguen som drabbar en stor andel cancerpatienter – men minst lika mycket mentalt. De fysiska framstegen är egentligen sekundära. Det viktiga är känslan av att jag fortfarande kan påverka något.

Den andra cellgiftsbehandlingen kompletterades med antikroppsbehandling. Tyvärr verkar den ha bidragit till att jag fick en blodpropp. I januari i år började jag därför med blodförtunnande sprutor.

Kanske var det något handhavandefel från min sida, kanske något annat. Efter några veckor fick jag i alla fall en blödning i bukmuskeln.

Det var faktiskt första gången jag hade ordentligt ont. Och ont gjorde det. Något alldeles vansinnigt ont. Det slutade med sjukhusvistelse på Karolinska i Solna.

Antikroppsbehandlingen togs bort, men jag fortsatte med blodförtunnande. Det kändes förstås jobbigt att plötsligt inte ha någon behandling som höll tumören tillbaka.

Strax före påsk fick jag sedan veta att tumörerna hade börjat växa igen.

Planen var att vänta med nästa cellgiftsbehandling tills jag hade hunnit åka på tjejhelg med mina bästa väninnor. Vi hade planerat en skön helg i vår stuga utanför Umeå.

Då hände det igen.

En rejäl blödning – den här gången från ett kärl i tunntarmen.

Jag fick prova på akutsjukvården i min hemregion. Det var på sitt sätt hemtrevligt att höra västerbottensdialekter, och väldigt fint att få besök på sjukhuset av äldsta sonen och hans flickvän, som flyttat till Umeå, liksom av mamma och pappa, släkt och vänner.

Men jag ska villigt erkänna att jag var begränsat kaxig när blodvärdet rasade snabbt.Tack och lov stoppade blödningen av sig själv. Sedan fick jag åka ambulansflyg tillbaka till Stockholm.

Jag har numera bara ambulanshelikopter kvar på min bucketlist över ambulansfordon. Den flygturen får dock gärna dröja. Gärna väldigt länge.

Under sommaren och hösten har jag kämpat på med min tredje cellgiftsbehandling.

Och jag måste säga att jag ändå fixar cellgifterna ganska bra. Visst är värdena sämre än vid tidigare behandlingar, men jag orkar fortfarande en hel del.

Jag tränar. Jag jobbar deltid. Jag går hundpromenader. Jag hänger med på yngsta sonens aktiviteter. Och jag sjunger i kör.

Med andra ord: jag lever.

Och livet är underbart.

Men också skört.

Det som oroar mig mest är vad som händer om den här behandlingen inte fungerar. Vad finns det då att ta till?

Det är väldigt tråkigt att nya precisionsläkemedel, som till exempel Elahere, inte (ännu?!) är ett alternativ för patienter i svensk sjukvård. Samtidigt verkar just den typen av behandlingar vara en viktig del av framtidens cancervård.

Jag skulle önska att jag fick tydligare information om vilka alternativ som finns framåt – inklusive alla dessa ”det beror på”. Jag förstår att det inte går att ge enkla svar. Cancer är inte särskilt bra på enkla svar.

Men ovissheten är ändå en plåga.

Att vänta på röntgensvar. Att vänta på läkarnas multidisciplinära konferenser. Att försöka förstå vad nästa steg kan bli.

Jag vill helt enkelt veta vilka vägar som finns.

För jag är inte alls klar med att leva.

Inte på långa vägar.

 

Åsa

Mamma, hustru, vän, chefsjurist och cancerdrabbad.